Cartier

Cartier är ett franskt lyxhus som grundades i Paris 1847 av Louis-François Cartier, som tog över verkstaden efter sin läromästare, juveleraren Adolphe Picard [1]. Företaget är världskänt framför allt för smycken och urmakeri, men driver också en egen parfymgren, Cartier Parfums, som är grunden för dess närvaro bland beautyvarumärken. Cartier har sitt huvudkontor i Paris och fungerar i dag som flaggskeppshuset i den schweiziska gruppen Compagnie Financière Richemont SA [4]. Det är fortsatt en aktiv, global verksamhet med fler än 200 butiker i 125 länder och tre historiska maisoner, i Paris, London och New York.

Huset har sedan länge förknippats med kungligheter och societet. Kung Edvard VII lär ha kallat Cartier för "kungarnas juvelerare och juvelerarnas kung", och efter att han utfärdat ett hovleverantörsdiplom 1904 [1] följde liknande utnämningar från hoven i Spanien, Portugal, Serbien, Ryssland och det franska huset Orléans.

Louis-François Cartier startade firman 1847, och hans son Alfred Cartier tog över 1874. Men det var Alfreds tre söner — Louis, Pierre och Jacques — som förvandlade en Pariverkstad till ett internationellt namn. Louis drev Parisfilialen och flyttade den till Rue de la Paix 1899; Pierre öppnade en filial i New York 1909; och Jacques tog hand om verksamheten i London och lät huset till slut slå sig ner på sin adress vid New Bond Street. I början av 1900-talet hade Cartier filialer i London, New York och Sankt Petersburg. Familjen behöll kontrollen över företaget fram till 1964.

Louis Cartier tillskrivs flera av husets bärande idéer, däribland användningen av platina i smycken, som gjorde infattningarna starkare men nästan osynliga och lät stenarna själva ta plats. Han stod också bakom några av Cartiers mest hyllade arbeten, bland dem de så kallade "mystery clocks" — klockor med genomskinlig urtavla där mekanismen är dold — och de färgstarka Art Deco-smyckena "Tutti Frutti". Filialen i New York gav upphov till en av firmans mer kända anekdoter: 1917 förvärvade Pierre Cartier den nyrenässanspalats vid 653 Fifth Avenue i utbyte mot 100 dollar och ett dubbelradigt naturpärlhalsband som då var värderat till en miljon dollar.

År 1904 fick den brasilianske flygpionjären Alberto Santos-Dumont, frustrerad över hur opraktiska fickur var i luften, Louis Cartier att rita ett platt armbandsur med fyrkantig ram — Santos, Cartiers första armbandsur för herrar och, som företaget påpekar, det enda tillfälle då en klocka fick namn efter sin ursprungliga bärare. År 1907 tecknade Cartier ett avtal med Edmond Jaeger om att leverera urverk till sina klockor, en relation som senare växte till ett samriskbolag som tillverkade urverk åt huset.

Cartiers produktion under 1900-talet etablerade många av husets mest igenkännbara formgivningar. Tank-klockan, formgiven av Louis Cartier och inspirerad av första världskrigets stridsvagnar, lanserades 1919 och gav under de följande decennierna upphov till en lång rad varianter — Tank cintrée, Tank Louis Cartier, Tank Française och andra. Love-armbandet kom 1969 och armbandet Juste un Clou, skapat hos Cartier i New York, 1971. År 1933 ansökte huset om patent på den "osynliga infattningen", en teknik där metallen i infattningen försvinner så att bara stenarna syns; känd som Mystery Setting blev den ett signaturdrag i Cartiers högklassiga smycken.

Den enskilt största beställningen i företagets historia kom 1925, när maharajan av Patiala, Bhupinder Singh, beställde Patiala-halsbandet och andra stycken. Kungliga och aristokratiska kunder löpte genom husets tidiga rykte: kejsarinnan Eugénie var en tidig kund hos Louis-François och Alfred Cartier, och firman fungerade senare som hovleverantör åt monarker i Europa och längre bort. År 1997 firade Cartier sitt 150-årsjubileum med skapelser som ett diamantbelagt ormhalsband infattat med två stora päronslipade smaragder.

Cartier byggde också upp en närvaro bortom smycken och klockor. År 1984 grundade Alain Dominique Perrin Fondation Cartier pour l'Art Contemporain, en sammanslutning med nu levande konstnärer som var tänkt att föra huset in i nästa sekel; ett decennium senare flyttade stiftelsen till en specialbyggd lokal i Paris ritad av arkitekten Jean Nouvel. Mellan 1976 och 2003 licensierades dessutom namnet Cartier till specialutgåvor av flera Lincoln-modeller från den amerikanska biltillverkaren.

Huset gav sig in i parfym förhållandevis sent. De första dofterna, Must de Cartier och Santos de Cartier, lanserades 1981, följda av parfymen Panthère de Cartier 1987. Senare lanseringar är bland annat So Pretty de Cartier (1995) och herrdoften Déclaration, komponerad av Jean-Claude Ellena 1998 [6].

Efter Pierre Cartiers död 1964 sålde arvingarna som drev filialerna i London, New York och Paris verksamheterna, och de tre grenarna skildes tillfälligt åt. År 1972 köpte Robert Hocq, med stöd av en grupp investerare ledd av Joseph Kanoui, Cartier Paris; husen i London och New York återköptes 1974 och 1976, vilket återförenade Cartier i hela världen [1]. Det var också då diffusionslinjen "Les Must de Cartier" uppstod, ett namn som Hocq myntade tillsammans med generaldirektören Alain Dominique Perrin. De tre grenarna återförenades formellt 1979 under ett holdingbolag, Cartier Monde, med Kanoui som vice ordförande; efter att Hocq omkommit i en olycka i december det året blev hans dotter Nathalie Hocq ordförande.

I början av 1990-talet fördes Cartier in i en bredare lyxgruppering: Vendôme Luxury Group, som bildades 1993 för att samla Cartier, Dunhill, Montblanc, Piaget, Baume & Mercier, Chloé och flera andra hus.

Två årtal markerar den moderna ägarhistorien, och de beskriver olika händelser snarare än en motsägelse. Konsortiet under Kanouis ledning förvärvade Cartier Paris 1972 [1]; den fulla kontrollen gick över till Richemont-gruppen 1988, då gruppen enligt ett branschuppslagsverk "befäste sin position i Cartier genom att förvärva de aktier den inte redan kontrollerade" [4]. Cartier har sedan dess fungerat som Richemonts flaggskeppshus och ägdes 2012, genom Richemont, av den sydafrikanska familjen Rupert [1]. Inom den vidare gruppen står Cartier sida vid sida med systerhus som Dunhill, Montblanc och Chloé.

Cartier beskrivs som en av de mest ansedda tillverkarna av lyxvaror, och dess identitet vilar tungt på historien av kungligt beskydd. Parfymgrenen har en egen uttalad hållning. Genom sin egen parfymör ramar huset in doftskapande som en fråga om "moderna vetenskapliga tekniker för att fånga, återskapa och förbättra naturliga parfymmaterial" [3] — en betoning på syntetiskt hantverk snarare än enkel efterhärmning av naturen.

Till skillnad från många lyxhus, som licensierar sina namn till utomstående parfymföretag, skapar Cartier sina dofter internt under Cartier Parfums. Arbetet leds av parfymören Mathilde Laurent, som kom till Cartier 2005 och har varit husets egen parfymör sedan 2006 [2]; i redaktionell bevakning beskrivs hon som den kreativa kraften bakom linjen. Bland hennes kompositioner finns Baiser Volé (2006) och, senare, oud-linjen Les Heures Voyageuses.

Bland husets mer kända dofter finns La Panthère, en eau de parfum för kvinnor som lanserades 2014, även den skapad av Laurent [5]. Doften knyter an till Cartiers emblem, pantern, och till Jeanne Toussaint, husets chef för fina smycken från 1933, som hade smeknamnet "La Panthère". Den tidigare herrdoften Pasha de Cartier, som kom 1992, fick i sin tur sitt namn efter Pasha-klockan från 1985 [7].

Cartier har rankats bland världens mest värdefulla varumärken. Forbes placerade det på 56:e plats på sin lista över de mest värdefulla varumärkena 2020, med ett uppgivet varumärkesvärde på 12,2 miljarder dollar och en omsättning på 6,2 miljarder dollar [1]. I en bedömning från 2018 av femton schweiziska klock- och smyckestillverkare placerade Världsnaturfonden Cartier — som en del av Richemont — på andra plats, i kategorin "övre mittfält", och noterade att företaget tagit första steg för att hantera tillverkningens miljöpåverkan.

Cartier är ett aktivt globalt lyxhus och Richemonts flaggskeppshus, med fler än 200 butiker i 125 länder. Den egna parfymlinjen Cartier Parfums är fortsatt aktuell och pågående, och är skälet till att huset listas som ett beautyvarumärke. Enligt företagets eget miljödokument är det åtagit att bedriva sin verksamhet "på ett miljöansvarigt sätt" och att "minimera negativ miljöpåverkan" [1].